måndag 1 juli 2019

Bilen ,Huset och Angelica

Vaknade med ett ryck och trodde givetvis att jag försovit mig igen. Klockan stod på 6.30. Dags att gå upp och ta vår chariot och åka och hämta Aetas-folk i Salag, för att sedan köra dem till vår kyrka i Banban.

Aetas är Filippinernas urbefolkning, och vi har hjälpt dem sedan 2012. Då vi startade vårt missionsarbete bland dem. Vi har en grupp i Salag med tre familjer som vi hjälper. 
Det är en härlig känsla att köra vår trehjuliga chariot, avsedd för missionen. Här kan vi få in många personer. Men jag måste erkänna att ibland är den helt överbelastad. Jag minns en gång då vi fraktade 18 Aetas i den. Då gick det knappt att komma uppför backen i Salag. Som tur är kan jag lägga in en lågväxel och då blir den mycket starkare att köra.

>>Hitta i Iloilo (vår närmaste stad)<<



Vår egen lilla "chariot"

Det fantastiska att bo här på Guimaras i stället för i Sverige är b.la de låga hyrorna på hus. Till skillnad från Sverige där en lägenhet kostar 5-10.000:- per månad kan du lätt få ett bra hus här för en tusenlapp. Det är ungefär vad vi betalar för det hus vi bor i nu. Vårt hus har en bra standard och ligger centralt i orten Supang. Här har vi nära till allt vi behöver. När man kommer in i huset har vi först ett litet trevligt tv rum med soffor och fotöljer. Stort kök och två mindre rum, ett sovrum för barnen och ett för Florence och mig. Vi har också grovkök och en liten tvättstuga. Kort och gott en litet men tillräckligt hus för vår familj.Huset är nyrenoverat men man har inte hunnit med att måla det utvändigt än.



Vårt hus i Supang

Sedan en vecka tillbaka bor Angelica hos oss. Hon är 17år och Aetas. Hon hjälper oss med våra två pojkar. En väldigt trevlig och duktig tjej som ingår i vårt missionsarbete. Vi är väldigt glada över att ha henne här. Min fru lär henne engelska. Maten hos oss är lite annorlunda än vad  Aetas i salag äter. Där kan man bli bjuden på pytonorm,varanödla eller vaför inte råtta. Men man äter också sådant som vi äter normalt såsom nudlar, ris mm.
För Angelica är Varanödla en delikatess och smakar som kyckling påstår hon. När vi först lärde känna Aetasfolket, var de alltid smutsiga och luktade illa men idag sköter de hygienen och har rena kläder på våra samlingar.

Angelica och Florence i vårt kök

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar